Trappa...

Den tama gråa vildkatten Macy har ett behagligt liv enligt Maslows behovstrappa.
Hon sover, äter (är inne i en haricots verts och BBQ-chips period) tvättar sig och leker större delen av dagen som medför att hennes grundläggande Fysiska behov är uppfyllda. Trygghet och Gemenskap uppfylls också då hon på katters vis gärna vill vara med i duschen, vid matbordet, i soffan eller vid tvättmaskinen. Självklart tittar hon förebrående på en när man skall gå ut, men är i gengäld extremt kelen när man kommer hem. Uppskattning får hon också för hennes kattmamma fostrade henne väl. Inget klösande eller vältande av blomkrukor och inget nattligt jamande eller pinkade på mattorna. Ibland får hon till och med lite för mycket uppskattning av Lilla F som gärna vill kela, lyfta och bära runt henne. Då säger hon ifrån och går undan. Kruxet är nog hennes Självförverkligande, men jag undrar om man kan nå så högt i behovstrappan som varande katt. Det är ju väldigt få människor som står stadigt där uppe på det högsta trappsteget. Vanligen är att man bara är där och balanserar på ett tillfälligt besök, innan man tappar balansen och, i en del fall, handlöst faller neråt.
I veckan var jag nästan där uppe. Det var när en kund förklarade varför de valde just mitt förslag, trots att jag var betydligt dyrare än mina konkurrenter och det gav mig en grymt bra självkänsla. Ett kvitto på att jag är bra på det jag håller på med mellan 8-5. En go känsla. Det är vid sådana tillfällen man förstår hur viktigt det är att ge människor kred och uppskattning. Så att de kan nå till toppen av trappan…..