I veckan tillbringade jag rätt lång tid på Östra sjukhusets akutavdelning och fick på så sätt uppleva ”ER” i verkligheten. Nu var det inte så mycket blodiga skottskador som på TV, utan mer ett allmänt kvidande och suckande från sängarna som stod lite över allt. Enda gången det hettade till ordentligt var när en blonderad yngre tjej, som tydligen hade ramlat och slagit upp ett jack i hakan, kom in. Hon var helt hysterisk, drog och slet i sina anhöriga och skrek på personalen att det absolut inte fick bli något ärr, för då var hennes karriär över.
En äldre man som låg kopplad med syrgas i sängen bredvid, tog loss masken och plirade nyfiket med sina ögon. Med hes och sprucken röst förklarade för mig att när man blir äldre blir man mer mogen och stabil och har inte längre behov av att skapa massa drama. Man behöver heller inte ta allt så personligt hela tiden. Förr eller senare måste man växa upp, kamma till sig, utvecklas och lägga sådant omoget larv som mänskliga känslor bakom sig. Det måste till en förändring. Så är det bara. Man kan inte leva sitt liv i en bubbla och aldrig göra något som är ovant eller skrämmande. Man måste våga släppa ratten, resa till okända platser, släppa människor in på livet, bjuda på sig själv, visa känslor och våga göra bort sig. Det stämmer nog att gammal är äldst…
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar