Det är lätt att tappa bort sig i mellanåt och då kan det vara väldigt svårt att hitta tillbaka. Jag ser vilsna bortsprungna katter överallt. Katter som längtar hem. En del av dem har sökt så länge att de inte vet vad de letar efter längre, så de bara längtar. Vi talar inte så mycket om det, utom med speciellt nära kattkompisar, som man känner en gemenskap med i vilsenheten. Det normala är i stället att vi bara säger ”Mjau” till varandra och låtsas som om livet bjuder på strömming och lyxiga burkar med Sheba varenda dag. Tror inte det är så enkelt utan det blir nog mycket letande i soptunnorna för oss alla i bland.
En del har inte hittat någon att vara borttappad tillsammans med. De sitter och jamar på samma gamla vanliga ställe och det är farligt. Om man inte söker och vill gå vidare kan meningslöshetens glupska, dreglande hund komma och äta upp en. Då smyger de vilsna katterna ut i natten, in i smala gränder och till mörka parker för att leta och för att markera revir. Ibland blir det kattslagsmål, de drar upp överläppen, fräser och skjuter rygg. På morgonkvisten haltar de fortfarande runt, toviga och luggslitna, medan de slickar sina sår och klösmärken. De funderar på om de blivit något klokare och hur de skall hitta hem.....
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar