Den man älskar...

Kan man förstå den avgrundsdjupa oron, sorgen och ångesten hos någon som har ett litet barn med obotlig cancer? Självklart kan man inte det.
Att slitas mellan hopp och gränslös förtvivlan gör att man som förälder försöker komprimera ner ett helt liv av upplevelser och erfarenheter på den korta och utmätta tid man fått av läkarna. Mycket som skall upplevas och göras. Skynda, skynda.
På Barncancerfondens TV-reklam säger de att 3 av 4 barn klarar sig från cancern och får ett långt och friskt liv. Jag känner ett barn som tillhör den där förargliga sista fjärdedelen. Ett barn där strålning och cellgiftsbehandlingar inte hjälper och där operation är omöjligt för att tumören sitter så krångligt till. Att ena månaden få ett besked av läkarna att de gjort allt som kan och att man genom medicinering kan hålla tumören i schack, för att nästa månad konstatera att ens barn bara blir sämre och sämre. Man letar efter naturliga orsaker och förklaringar. ”Hon är så trött för att hon sovit för lite” eller ”Det beror nog bara på medicinerna hon tar just nu” eller ”Det blir bättre i morgon när hon kommer ut i solen”
Innerst inne vet man som förälder att det beror på att den vidriga cancern kommit tillbaka, att den på nytt tagit tag och kramar livslusten ur den man älskar mest.