Kär...

En del är försiktiga med att använda det lilla ordet kär. Det är inte jag för jag blir kär ganska ofta. Första gången jag blev kär var i en tjej som hette Maria. Hon frågade chans på mig via en kompis när vi gick i femman. Efter att jag sagt ja pratade jag aldrig mer med henne och undvek henne i korridorerna. Hon gjorde slut 3 veckor senare på ett kalas.
Jag gick och deppade vid bålskålen och funderade på vad jag gjort för fel. Mitt ex dansade vidare med en av tre Peter i min klass. Peter den jäveln hade sagt redan på väg till festen att han skulle ta henne ifrån mig, Jag hade blivit sviken av både min tjej och en av mina kompisar. Ångestklumpen dunkade i magen.
Sedan bjöd en annan tjej i klassen upp mig på en tryckare och jag fick värsta paniken när jag satte händerna rakt på hennes bara rygg. Jag vågade inte ta bort händerna så jag vaggade bara fram och tillbaka, helt paralyserad av skräck. När låten äntligen tog slut upptäckte jag att det inte var hennes rygg jag haft händerna på, det var ett brett läderskärp som hon hade över klänningen.
Sedan ville hon dansa en tryckare till och mitt i dansen tittade hon i rakt in i mina blåa ögon och frågade chans. Jag tror jag sa ja, men mina tankar var någon annanstans. Hur fan kunde Maria lämna mig för Peter. Jag fattade ingenting…