Äventyr...

I helgen var jag på en middagsbjudning med ett varierat sällskap människor av olika åldrar och kön. Från att ha varit lite tillknäppt förändrades gästernas mentalitet ju mer klockan blev. Lagom till osten började det berättas om olika äventyr. Det blev rafflande berättelser om svartfiske efter stör i sumpmarkerna runt Astrakan med KGB hängande i hälarna. En reseskildring som innehöll målande besök i det lokala häktet med endast en gurka och två sardiner att leva på i 3 dagar, vildhundar som bet sig fast i bildäcken och livsfarliga bitska vattensnokar. Det var också berättelser om hur tältet blåste bort mitt i natten och höjdsjukan slog till på en bergstopp i Anderna. Mogen som jag är, tog jag berättelserna med en nypa salt.
Att åldras är som att klättra upp för ett högt berg. Man blir andfådd och får ont i knäna, men när man kommer upp får man översikt och perspektiv. Sedan ramlar man ner. Jag har nämligen läst att de flesta bergsklättrare dör när de är på väg ner från toppen.
Ett par gånger har jag funderat på att bli bergsklättrare. Jag är ju ganska perfekt för den uppgiften om man tänker efter. Jag gillar att promenera, är i hyfsad form och har några extra kilon runt magen vilket är utmärkt mot kylan. I och för sig kan jag inte klättra, men det gör inget. Det sköter ett sällskap underbetalda nepalesiska sherpor. Vi som är äventyrare behöver nämligen bara ha rätt mentalitet….